Så kommer vågen av sorg och dränker allt i sin väg..

Där kom allt igen. Nu var det ett tag sedan jag var så där riktigt ledsen över att mamma inte längre finns. Jag tänker på det varje dag men ibland kommer sorgen med full kraft och bara slår omkull en. Niohundratretton dagar har gått sedan mamma tog sitt sista andetag den där januarimorgonen ensam i sin sjukhussäng. Jag hade sovit hos henne hela veckan men just den natten ville jag av någon anledning hem. Det var så stressigt att sova där minns jag, för jag vaknade så fort hon rörde på sig, så fort hon hostade eller så fort hon gjorde ifrån sig minsta lilla ljud. Stroken gjorde det så svårt för henne, högra sidan av kroppen var avstängd liksom. Hon hostade blodigt slem från tumörena i lungorna som var så svårt att få upp. Så jag ville bara kunna få sova en natt. Så innan jag gick kramade hon mig med ena armen så hårt, och jag släppte efter en stund för hon tog i så hårt. Jag förstod inte det då, men jag tror att hon visste att det var sista gången hon skulle få se mig. Hon hade inte långt kvar. 
Jag sov hos min moster den natten och jag minns att jag sov så bra. När jag vaknade hade jag ett missat samtal från ett dolt nummer och jag visste redan då. Jag smsar min bästa väns mamma (hon var mammas bästa vän) och frågade om hon hade fått något samtal från sjukhuset men det hade hon inte så hon skulle ringa upp. Det dröjde väl inte mer än några minuter, vilket kändes som en evighet innan hon ringde upp mig och sa åt mig att gå o väcka min moster. Jag kände hur hjärtat stelnade till så där som det gör när något hemskt händer ni vet? Jag gav min moster mobilen och dom pratade lite snabbt och när hon la på så sa hon att mamma hade dött. 
En bit av mig dog i den stunden. Jag kommer aldrig bli hel igen. 
 
Självklart har jag lärt mig leva med sorgen och saknaden men jag kommer aldrig bli hel. 
Efter en lång kram av moster ringde hon min andra moster som kom och hämtade oss och körde till sjukhuset där mamma låg fixad med sin fina filt hon fått av mig i julklapp lite mer än en vecka tidigare. Isbjörnen jag gett henne låg fint på sidan och jag gick nog sönder i den stunden. Sprang fram till sängen och lyfte upp henne i mina armar och försökte få henne att krama mig tillbaka eller att vakna, kände mig så dum i stunden och minns att jag tänkte att "gud va dramatiskt det här måste se ut". Men det var slutet för vårat liv tillsammans, jag hade rätt att vara dramatisk. Jag satt där länge med mina mostrar, jag vet inte hur länge. Efter det kom mammas bror in och tog farväl och senare gjorde jag en liten fläta av hennes hår som jag har sparat sedan dess. Den ligger i min "mamma låda" som jag har under sängen, min viktigaste ägodel. Är så rädd att det ska börja brinna när jag inte är hemma och att det sista lilla fysiska av henne ska vara borta för alltid precis som hon. Mamma dog själv där på rummet och jag är så arg på mig själv att jag inte var där och höll om henne. Kommer nog aldrig förlåta mig själv för det. Nej jag kunde inte veta att hon skulle dö just den morgonen jag inte var där men hon gjorde det och jag borde ha varit där. Hon var där när jag kom in i denna värld och jag borde ha varit där när hon lämnade den. 
Hatar mig själv för det. Hon hade väl antagligen nån sköterska där med sig hoppas jag men jag minns inte. Just konversationerna den dagen är suddiga, jag minns bara att den natten när jag la mig i min bästa väns säng (hon var i USA då som au pair och jag bodde i hennes rum för dom lät mig inte sova hemma) så hade jag inte längre min mamma. 
 
Det här blev ganska långt men alla minnen kom tillbaka nu ikväll när jag tittade på "My last days" på youtube där en regissör gör olika "dokumentärer" kanske är fel ord men han följer en person som är nära livets slut. Personen i detta avsnitt hade magcancer och hade accepterat det. Hon älskar mat och regissören tog med henne till hennes favorit restaurang där hon fick laga mat med ägaren som några år tidigare hade förlorat sin mamma i magcancer. Och på väggen i restaurangen fanns det en vägg dedikerad till hennes mamma där det var handmålat om och om igen "i’ll see you in the flowers" och det var när jag såg det som allt bara kom tillbaka och dränkte mig på nytt. För min mamma älskade blommor. Så det är där jag ser henne. I blommorna. 
 
Jag har fortsatt leva för dig mamma eftersom du inte längre kan. Men som du älskade livet. Nu har två och et halvt år gått och jag ska bli mamma, du ska bli mormor. Det gör så ont i mig att min dotter inte kommer få träffa sin mormor och lära känna dig. Men jag ska berätta allt för henne, allt vi gjort, allt du lärt mig och om hur fantastisk du var. Genom henne kommer du leva vidare.
Jag älskar dig.
 
[Bilden är tagen 2 dagar innan hon dog.]
 

December update

Så här ser det ut hemma hos mig nu. Tror inte jag har visat mycket av nya lägenheten men nu har jag i alla fall soffan på plats, gardiner upphängda och allt är väl mer eller mindre klart. Nästa och förmodligen sista steget för mig just nu är sängen. Tanken då jag har köpt en madrass som jag har sovit på nu i stort sätt sedan jag flyttade in är att lägga den på mina MALM byråar från ikea så att det blir en smart säng med förvaring under. Behöver dock snickra som en liten stöd ställning då enbart byråarna inte kan hålla upp madrassen själv. Så så ligger det till nu. Jag har varit förkyld i ca en vecka nu, och det har inte gått över än. Konstigt nog. Jag brukar för det mesta inte vara sjuk mer än ett par dagar, max. 
 
Hursomhelst nu hoppas jag kunna komma tillbaka till att blogga lite oftare än 1 gång i månaden. Men just nu i december så vet jag inte. Snart är det 1 år sedan mamma fick stroken och några dagar efter blev diagnostiserad med lungcancer, och nästa månad 9/1 är det 1 år sedan hon dog. Allt gick ju så fort, 3 vceckor tog det precis exakt. Det är fortfarande så jobbigt, känns inte ens som att det har gått 1 vecka. Men det har nästan gått 1 år och jag har klarat av så himla mycket under det här året. Rest, tagit körkort, köpt bil, flyttat till min första lägenhet, jobbat. Jag klarar allt om jag bara vill för jag är så stark, men samtidigt så jävla trött och svag. Vissa morgnar känner jag typ bara att nej nu går jag upp och skär sönder halspulsådern och andra känner jag ingenting. 
Men nu har jag en resa till New York bokad i juni så på något sätt måste jag försöka klara mig tills dess. Sen får jag helt enkelt se hur jag gör, det beror på hur livet ser ut. 

Things were all good yesterday and then the devil took your breath away


Är på kap verde och förtränger allt som har med cancer och död att göra. Men det känns så konstigt att tänka att jag har ingen där hemma som väntar på mig när jag kommer hem. Jag har ingen mamma att ringa och berätta allt jag får vara med om och se. 
Jag längtar efter mamma men henne får jag aldrig träffa mer.
Så även i detta lilla paradis så finns ångesten och dödslängtan, kommer jag klara mig till min 22 födelsedag? Jag vet inte. Det känns inte som det nu.
Upp