December update

Så här ser det ut hemma hos mig nu. Tror inte jag har visat mycket av nya lägenheten men nu har jag i alla fall soffan på plats, gardiner upphängda och allt är väl mer eller mindre klart. Nästa och förmodligen sista steget för mig just nu är sängen. Tanken då jag har köpt en madrass som jag har sovit på nu i stort sätt sedan jag flyttade in är att lägga den på mina MALM byråar från ikea så att det blir en smart säng med förvaring under. Behöver dock snickra som en liten stöd ställning då enbart byråarna inte kan hålla upp madrassen själv. Så så ligger det till nu. Jag har varit förkyld i ca en vecka nu, och det har inte gått över än. Konstigt nog. Jag brukar för det mesta inte vara sjuk mer än ett par dagar, max. 
 
Hursomhelst nu hoppas jag kunna komma tillbaka till att blogga lite oftare än 1 gång i månaden. Men just nu i december så vet jag inte. Snart är det 1 år sedan mamma fick stroken och några dagar efter blev diagnostiserad med lungcancer, och nästa månad 9/1 är det 1 år sedan hon dog. Allt gick ju så fort, 3 vceckor tog det precis exakt. Det är fortfarande så jobbigt, känns inte ens som att det har gått 1 vecka. Men det har nästan gått 1 år och jag har klarat av så himla mycket under det här året. Rest, tagit körkort, köpt bil, flyttat till min första lägenhet, jobbat. Jag klarar allt om jag bara vill för jag är så stark, men samtidigt så jävla trött och svag. Vissa morgnar känner jag typ bara att nej nu går jag upp och skär sönder halspulsådern och andra känner jag ingenting. 
Men nu har jag en resa till New York bokad i juni så på något sätt måste jag försöka klara mig tills dess. Sen får jag helt enkelt se hur jag gör, det beror på hur livet ser ut. 

Things were all good yesterday and then the devil took your breath away


Är på kap verde och förtränger allt som har med cancer och död att göra. Men det känns så konstigt att tänka att jag har ingen där hemma som väntar på mig när jag kommer hem. Jag har ingen mamma att ringa och berätta allt jag får vara med om och se. 
Jag längtar efter mamma men henne får jag aldrig träffa mer.
Så även i detta lilla paradis så finns ångesten och dödslängtan, kommer jag klara mig till min 22 födelsedag? Jag vet inte. Det känns inte som det nu.

När man inte längre orkar.

Ingen förbereder en på den värsta dagen i livet när ens bästa vän och mamma slutar leva. Ingen förbereder en hur det är att förlora den enda föräldern man har vid 21 års ålder. Ingen förbereder en för hur svårt det blir när man vill bo kvar i samma lägenhet som man har bott i med sin mamma i 17 år. Ingen förbereder en om hur svårt det blir med det finansiella. Ingen förbereder en på sorgen som gör sig påmind hela tiden. Ingen förbereder en någonsin på hur jobbigt det är att förlora sin förälder. Ingen förbereder en för att bli ensam. 

Jag har dagar då jag inte gråter och jag har desto fler dagar då jag är redo att ta alla mammas mediciner som är kvar och hoppas att det funkar för att jag själv ska dö. Eller kanske bara hoppa framför tåget eller från balkongen, vi bor högst upp så nog borde väl nacken gå av? Jag har ingen livsvilja längre. Läkaren jag gick till igår sjukskrev mig i en vecka nu eftersom "det har ju gått två veckor sedan hon dog du måste ut och jobba igen". Men hur ska jag kunna jobba när jag inte ens har kommit på hur jag ska kunna leva? 

Jag vill ingenting längre, bara att allt ska ta slut.
Upp