4 oktober

I onsdags skulle mamma ha fyllt 57 år så även fast hon är i en annan värld nu så ville jag fira henne. Då blev det tårtbak och massor med blommor som hon fick på kvällen när vi några stycken gick för att skänka en tanke. 

Saknar henne så det finns inte ord för det, i 639 dagar har jag varit utan henne nu och det är ett helt annat liv. Ett liv som gärna får ta slut så snart som möjligt. Jag vill hem till mamma nu.

Mamma himlens vackraste ängel 1960-2016

 
 
Allt innan mamma fick en stroke, cancer och dog var ett annat liv. Men jag försöker göra det bästa av situationen, jag försöker träffa kompisar och hitta på saker så att jag blir distraherad, även om det bara är för en kort kort stund innan tankarna är tillbaka i huvudet. Det är så jobbigt att tänka på det hela tiden, för det gör jag, det är det enda jag gör. Det är konstant. "jag har ingen mamma längre" är i huvudet från det jag vaknar till dess att jag somnar. På nätterna drömmer jag ofta om mamma vilket gör det extra jobbigt att vakna och se än en gång att hon inte finns där i vardagsrummet skrivande i sitt anteckningsblock eller ligger och spelar ruzzle. Hon hade alltid ljudet på när hon spelade det och jag störde mig alltid på det. Men nu finns det ingenting jag önskar jag hörde mer än mamma spelande ruzzle ute i vardagsrummet. Men den tiden är slut nu, den tiden kommer aldrig tillbaka, och inte hon heller. Jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna förstå det. Det har nästan gått ett halv år, men det känns som det var igår min moster sa att "mamma dog 6.55 imorse". Jag hade sovit hos mamma på sjukhuset i 6 dagar men av någon anledning ville jag inte sova där den där fredags kvällen. Jag ångrar det så innerligt. Mamma dog själv på sjukhuset, hon var så sjuk och allt gick så fort. Hon blev bara 55 år.
 
Det jobbigaste var att hon inte kunde berätta allt hon ville ha sagt. I och med att hon fick den där jävla stroken den där natten då jag jobbade och missade hennes samtal. Hon fick tag på sin bästa kompis som körde henne till akuten men på morgonen då jag kom så var hängde mungipan och inga ord kom fram. Hon var så frustrerad när hon inte fick fram det hon ville säga, hennes hjärna skulle behöva mer tid än vad hon fick. Det var jobbigt att se mamma så där sjuk. Cancern hade spridit sig i hela bröstkorgen och i halsen så hon kunde knappt äta och hon blev bara magrare och magrare. Jag kan inte sluta tänka på det. Min mamma, världens bästa snällaste människa som inte ens kunde göra illa ett kryp var tvungen att få den hemskaste sista tiden i livet. Mamma som äntligen efter 10 års längtan och sparande precis köpt sin sommarstuga som hon skulle göra så fint i och ha i många många år. Hon fick bara ha den i några månader.
Nu är den såld alla hennes grejer är uppe i våran lägenhet nu. Lägenheten som jag måste försöka flytta ifrån då jag inte har råd att bo kvar och inte heller någon nytta av en trea då det nu mera bara är jag. 
Men jag måste försöka hitta något, jag måste få börja om på nytt, för det som gjorde att jag älskade att bo hemma är borta. Men jag tar en dag i taget och försöker mitt bästa även fast det är svårt. Så jävla svårt.

Mamma


När den man älskar mest får cancer vänds hela världen upp och ned. Då blir det svårt att andas för snart finns hon inte mer.
 
 
Upp