Så kommer vågen av sorg och dränker allt i sin väg..

Där kom allt igen. Nu var det ett tag sedan jag var så där riktigt ledsen över att mamma inte längre finns. Jag tänker på det varje dag men ibland kommer sorgen med full kraft och bara slår omkull en. Niohundratretton dagar har gått sedan mamma tog sitt sista andetag den där januarimorgonen ensam i sin sjukhussäng. Jag hade sovit hos henne hela veckan men just den natten ville jag av någon anledning hem. Det var så stressigt att sova där minns jag, för jag vaknade så fort hon rörde på sig, så fort hon hostade eller så fort hon gjorde ifrån sig minsta lilla ljud. Stroken gjorde det så svårt för henne, högra sidan av kroppen var avstängd liksom. Hon hostade blodigt slem från tumörena i lungorna som var så svårt att få upp. Så jag ville bara kunna få sova en natt. Så innan jag gick kramade hon mig med ena armen så hårt, och jag släppte efter en stund för hon tog i så hårt. Jag förstod inte det då, men jag tror att hon visste att det var sista gången hon skulle få se mig. Hon hade inte långt kvar. 
Jag sov hos min moster den natten och jag minns att jag sov så bra. När jag vaknade hade jag ett missat samtal från ett dolt nummer och jag visste redan då. Jag smsar min bästa väns mamma (hon var mammas bästa vän) och frågade om hon hade fått något samtal från sjukhuset men det hade hon inte så hon skulle ringa upp. Det dröjde väl inte mer än några minuter, vilket kändes som en evighet innan hon ringde upp mig och sa åt mig att gå o väcka min moster. Jag kände hur hjärtat stelnade till så där som det gör när något hemskt händer ni vet? Jag gav min moster mobilen och dom pratade lite snabbt och när hon la på så sa hon att mamma hade dött. 
En bit av mig dog i den stunden. Jag kommer aldrig bli hel igen. 
 
Självklart har jag lärt mig leva med sorgen och saknaden men jag kommer aldrig bli hel. 
Efter en lång kram av moster ringde hon min andra moster som kom och hämtade oss och körde till sjukhuset där mamma låg fixad med sin fina filt hon fått av mig i julklapp lite mer än en vecka tidigare. Isbjörnen jag gett henne låg fint på sidan och jag gick nog sönder i den stunden. Sprang fram till sängen och lyfte upp henne i mina armar och försökte få henne att krama mig tillbaka eller att vakna, kände mig så dum i stunden och minns att jag tänkte att "gud va dramatiskt det här måste se ut". Men det var slutet för vårat liv tillsammans, jag hade rätt att vara dramatisk. Jag satt där länge med mina mostrar, jag vet inte hur länge. Efter det kom mammas bror in och tog farväl och senare gjorde jag en liten fläta av hennes hår som jag har sparat sedan dess. Den ligger i min "mamma låda" som jag har under sängen, min viktigaste ägodel. Är så rädd att det ska börja brinna när jag inte är hemma och att det sista lilla fysiska av henne ska vara borta för alltid precis som hon. Mamma dog själv där på rummet och jag är så arg på mig själv att jag inte var där och höll om henne. Kommer nog aldrig förlåta mig själv för det. Nej jag kunde inte veta att hon skulle dö just den morgonen jag inte var där men hon gjorde det och jag borde ha varit där. Hon var där när jag kom in i denna värld och jag borde ha varit där när hon lämnade den. 
Hatar mig själv för det. Hon hade väl antagligen nån sköterska där med sig hoppas jag men jag minns inte. Just konversationerna den dagen är suddiga, jag minns bara att den natten när jag la mig i min bästa väns säng (hon var i USA då som au pair och jag bodde i hennes rum för dom lät mig inte sova hemma) så hade jag inte längre min mamma. 
 
Det här blev ganska långt men alla minnen kom tillbaka nu ikväll när jag tittade på "My last days" på youtube där en regissör gör olika "dokumentärer" kanske är fel ord men han följer en person som är nära livets slut. Personen i detta avsnitt hade magcancer och hade accepterat det. Hon älskar mat och regissören tog med henne till hennes favorit restaurang där hon fick laga mat med ägaren som några år tidigare hade förlorat sin mamma i magcancer. Och på väggen i restaurangen fanns det en vägg dedikerad till hennes mamma där det var handmålat om och om igen "i’ll see you in the flowers" och det var när jag såg det som allt bara kom tillbaka och dränkte mig på nytt. För min mamma älskade blommor. Så det är där jag ser henne. I blommorna. 
 
Jag har fortsatt leva för dig mamma eftersom du inte längre kan. Men som du älskade livet. Nu har två och et halvt år gått och jag ska bli mamma, du ska bli mormor. Det gör så ont i mig att min dotter inte kommer få träffa sin mormor och lära känna dig. Men jag ska berätta allt för henne, allt vi gjort, allt du lärt mig och om hur fantastisk du var. Genom henne kommer du leva vidare.
Jag älskar dig.
 
[Bilden är tagen 2 dagar innan hon dog.]
 

4 oktober

I onsdags skulle mamma ha fyllt 57 år så även fast hon är i en annan värld nu så ville jag fira henne. Då blev det tårtbak och massor med blommor som hon fick på kvällen när vi några stycken gick för att skänka en tanke. 

Saknar henne så det finns inte ord för det, i 639 dagar har jag varit utan henne nu och det är ett helt annat liv. Ett liv som gärna får ta slut så snart som möjligt. Jag vill hem till mamma nu.

Mamma himlens vackraste ängel 1960-2016

 
 
Allt innan mamma fick en stroke, cancer och dog var ett annat liv. Men jag försöker göra det bästa av situationen, jag försöker träffa kompisar och hitta på saker så att jag blir distraherad, även om det bara är för en kort kort stund innan tankarna är tillbaka i huvudet. Det är så jobbigt att tänka på det hela tiden, för det gör jag, det är det enda jag gör. Det är konstant. "jag har ingen mamma längre" är i huvudet från det jag vaknar till dess att jag somnar. På nätterna drömmer jag ofta om mamma vilket gör det extra jobbigt att vakna och se än en gång att hon inte finns där i vardagsrummet skrivande i sitt anteckningsblock eller ligger och spelar ruzzle. Hon hade alltid ljudet på när hon spelade det och jag störde mig alltid på det. Men nu finns det ingenting jag önskar jag hörde mer än mamma spelande ruzzle ute i vardagsrummet. Men den tiden är slut nu, den tiden kommer aldrig tillbaka, och inte hon heller. Jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna förstå det. Det har nästan gått ett halv år, men det känns som det var igår min moster sa att "mamma dog 6.55 imorse". Jag hade sovit hos mamma på sjukhuset i 6 dagar men av någon anledning ville jag inte sova där den där fredags kvällen. Jag ångrar det så innerligt. Mamma dog själv på sjukhuset, hon var så sjuk och allt gick så fort. Hon blev bara 55 år.
 
Det jobbigaste var att hon inte kunde berätta allt hon ville ha sagt. I och med att hon fick den där jävla stroken den där natten då jag jobbade och missade hennes samtal. Hon fick tag på sin bästa kompis som körde henne till akuten men på morgonen då jag kom så var hängde mungipan och inga ord kom fram. Hon var så frustrerad när hon inte fick fram det hon ville säga, hennes hjärna skulle behöva mer tid än vad hon fick. Det var jobbigt att se mamma så där sjuk. Cancern hade spridit sig i hela bröstkorgen och i halsen så hon kunde knappt äta och hon blev bara magrare och magrare. Jag kan inte sluta tänka på det. Min mamma, världens bästa snällaste människa som inte ens kunde göra illa ett kryp var tvungen att få den hemskaste sista tiden i livet. Mamma som äntligen efter 10 års längtan och sparande precis köpt sin sommarstuga som hon skulle göra så fint i och ha i många många år. Hon fick bara ha den i några månader.
Nu är den såld alla hennes grejer är uppe i våran lägenhet nu. Lägenheten som jag måste försöka flytta ifrån då jag inte har råd att bo kvar och inte heller någon nytta av en trea då det nu mera bara är jag. 
Men jag måste försöka hitta något, jag måste få börja om på nytt, för det som gjorde att jag älskade att bo hemma är borta. Men jag tar en dag i taget och försöker mitt bästa även fast det är svårt. Så jävla svårt.
Upp