Så kommer vågen av sorg och dränker allt i sin väg..

Där kom allt igen. Nu var det ett tag sedan jag var så där riktigt ledsen över att mamma inte längre finns. Jag tänker på det varje dag men ibland kommer sorgen med full kraft och bara slår omkull en. Niohundratretton dagar har gått sedan mamma tog sitt sista andetag den där januarimorgonen ensam i sin sjukhussäng. Jag hade sovit hos henne hela veckan men just den natten ville jag av någon anledning hem. Det var så stressigt att sova där minns jag, för jag vaknade så fort hon rörde på sig, så fort hon hostade eller så fort hon gjorde ifrån sig minsta lilla ljud. Stroken gjorde det så svårt för henne, högra sidan av kroppen var avstängd liksom. Hon hostade blodigt slem från tumörena i lungorna som var så svårt att få upp. Så jag ville bara kunna få sova en natt. Så innan jag gick kramade hon mig med ena armen så hårt, och jag släppte efter en stund för hon tog i så hårt. Jag förstod inte det då, men jag tror att hon visste att det var sista gången hon skulle få se mig. Hon hade inte långt kvar. 
Jag sov hos min moster den natten och jag minns att jag sov så bra. När jag vaknade hade jag ett missat samtal från ett dolt nummer och jag visste redan då. Jag smsar min bästa väns mamma (hon var mammas bästa vän) och frågade om hon hade fått något samtal från sjukhuset men det hade hon inte så hon skulle ringa upp. Det dröjde väl inte mer än några minuter, vilket kändes som en evighet innan hon ringde upp mig och sa åt mig att gå o väcka min moster. Jag kände hur hjärtat stelnade till så där som det gör när något hemskt händer ni vet? Jag gav min moster mobilen och dom pratade lite snabbt och när hon la på så sa hon att mamma hade dött. 
En bit av mig dog i den stunden. Jag kommer aldrig bli hel igen. 
 
Självklart har jag lärt mig leva med sorgen och saknaden men jag kommer aldrig bli hel. 
Efter en lång kram av moster ringde hon min andra moster som kom och hämtade oss och körde till sjukhuset där mamma låg fixad med sin fina filt hon fått av mig i julklapp lite mer än en vecka tidigare. Isbjörnen jag gett henne låg fint på sidan och jag gick nog sönder i den stunden. Sprang fram till sängen och lyfte upp henne i mina armar och försökte få henne att krama mig tillbaka eller att vakna, kände mig så dum i stunden och minns att jag tänkte att "gud va dramatiskt det här måste se ut". Men det var slutet för vårat liv tillsammans, jag hade rätt att vara dramatisk. Jag satt där länge med mina mostrar, jag vet inte hur länge. Efter det kom mammas bror in och tog farväl och senare gjorde jag en liten fläta av hennes hår som jag har sparat sedan dess. Den ligger i min "mamma låda" som jag har under sängen, min viktigaste ägodel. Är så rädd att det ska börja brinna när jag inte är hemma och att det sista lilla fysiska av henne ska vara borta för alltid precis som hon. Mamma dog själv där på rummet och jag är så arg på mig själv att jag inte var där och höll om henne. Kommer nog aldrig förlåta mig själv för det. Nej jag kunde inte veta att hon skulle dö just den morgonen jag inte var där men hon gjorde det och jag borde ha varit där. Hon var där när jag kom in i denna värld och jag borde ha varit där när hon lämnade den. 
Hatar mig själv för det. Hon hade väl antagligen nån sköterska där med sig hoppas jag men jag minns inte. Just konversationerna den dagen är suddiga, jag minns bara att den natten när jag la mig i min bästa väns säng (hon var i USA då som au pair och jag bodde i hennes rum för dom lät mig inte sova hemma) så hade jag inte längre min mamma. 
 
Det här blev ganska långt men alla minnen kom tillbaka nu ikväll när jag tittade på "My last days" på youtube där en regissör gör olika "dokumentärer" kanske är fel ord men han följer en person som är nära livets slut. Personen i detta avsnitt hade magcancer och hade accepterat det. Hon älskar mat och regissören tog med henne till hennes favorit restaurang där hon fick laga mat med ägaren som några år tidigare hade förlorat sin mamma i magcancer. Och på väggen i restaurangen fanns det en vägg dedikerad till hennes mamma där det var handmålat om och om igen "i’ll see you in the flowers" och det var när jag såg det som allt bara kom tillbaka och dränkte mig på nytt. För min mamma älskade blommor. Så det är där jag ser henne. I blommorna. 
 
Jag har fortsatt leva för dig mamma eftersom du inte längre kan. Men som du älskade livet. Nu har två och et halvt år gått och jag ska bli mamma, du ska bli mormor. Det gör så ont i mig att min dotter inte kommer få träffa sin mormor och lära känna dig. Men jag ska berätta allt för henne, allt vi gjort, allt du lärt mig och om hur fantastisk du var. Genom henne kommer du leva vidare.
Jag älskar dig.
 
[Bilden är tagen 2 dagar innan hon dog.]
 

Emmaljunga super viking

 
Här är bebis framtida vrålåk, en Emmaljunga super viking i färgen outdoor black om jag inte minns fel (den är mörkgrå i färgen kan man säga). Jag har alltid velat ha en emmaljunga vagn och jag älskar verkligen dom bruna läder detaljerna på handtagen och skötväskan. Babyproffsen hade en deal då man fick vagn med sitt + liggdel, skötväska, regnskydd och åkpåse för 9490kr så vi slog till med den medans det fanns kvar. Nu längtar jag så himla mycket till bebis är färdigbakad och vi kan gå på långpromenader med fina vagnen. Snart är vi halvvägs, jag gick in i vecka 19 igår så 18+1 idag.

Jag är gravid!

Hej! Nu är jag här igen. Det har hänt lite sedan sist kan man väl konstatera och det största av allt är så klart att  jag är gravid! 
Just nu är jag i vecka 18 (17+5) och har nyligen börjat känna små små puffar av lilla bebis där inne vilket känns helt otroligt. På torsdag vankas RUL och då får vi se om det fortfarande är en h*n som gömmer sig där inne. Vi var nämligen på könsultraljud i vecka 16 och då sa hon att hon var säker på vad bebis var så jag har ju shoppat loss en del och dessutom haft en gender reveal för familj och släkt så förhoppningsvis är det fortfarande samma där inne. Men allt som räknas är att bebis mår bra och växer som h*n ska.
 
Tänkte berätta lite om gravid symptom jag har/har haft. Jag har haft otrolig tur än så länge, mådde endast lite illa i vecka 8-9 nån gång och det var enbart när jag inte hade ätit på ett tag. Så inga kräkningar här inte. Har däremot acne av alla hormoner men det gör mig ingenting, hellre acne alla dagar än att kräkas. Min kräkfobi är extrem, och jag har inte kräkts sedan jag var 9 år så tror att det kan ha bidragit lite till att jag inte har kräkts något. Däremot kan jag få kvälvningar av tandborstning men jag överlever. Ett annat symptom som kanske är lite TMI är gaser, alltså jag är konstant gasig i magen. Men det är väl i stort sätt det. Har haft turen att inte få så många krämpor men är sjukt orolig hela tiden och det kommer väl bara bli ännu värre när bebis är född. Men det är så värt det.
Upp