När man inte längre orkar.

Ingen förbereder en på den värsta dagen i livet när ens bästa vän och mamma slutar leva. Ingen förbereder en hur det är att förlora den enda föräldern man har vid 21 års ålder. Ingen förbereder en för hur svårt det blir när man vill bo kvar i samma lägenhet som man har bott i med sin mamma i 17 år. Ingen förbereder en om hur svårt det blir med det finansiella. Ingen förbereder en på sorgen som gör sig påmind hela tiden. Ingen förbereder en någonsin på hur jobbigt det är att förlora sin förälder. Ingen förbereder en för att bli ensam. 

Jag har dagar då jag inte gråter och jag har desto fler dagar då jag är redo att ta alla mammas mediciner som är kvar och hoppas att det funkar för att jag själv ska dö. Eller kanske bara hoppa framför tåget eller från balkongen, vi bor högst upp så nog borde väl nacken gå av? Jag har ingen livsvilja längre. Läkaren jag gick till igår sjukskrev mig i en vecka nu eftersom "det har ju gått två veckor sedan hon dog du måste ut och jobba igen". Men hur ska jag kunna jobba när jag inte ens har kommit på hur jag ska kunna leva? 

Jag vill ingenting längre, bara att allt ska ta slut.

Älskade lilla mamma


Nu ärdödsannonsen i lokaltidningen. Bilden har mamma själv ritat i en av hennes skrivböcker och jag tyckte den passa perfekt. Det blev liksom mer personligt på med den istället för dom standard bilderna man har att välja på. 
Jag vet fortfarande inte hur jag ska klara av begravningen, det känns helt omöjligt just nu. Men jag är inte långt efter så jag får trösta mig med det.
Kommer snart till dig lilla mamma. 
Upp